Min Coaching Filosofi

På Idrott, ledarskap och lärande fick vi i uppgift att skriva en coaching filosofi. Jag har skrivit en och laddat upp för bedömning. Jag vet inte alls hur det gick, men JAG är nöjd över den! Så här skrev jag och jag vet att min filosofi för hur man tränar en grupp med individer som har lite olika mål inte är klockren, men så här ser den ut nu.

Jag är utbildad lärare och man brukar säga att första året är det tuffaste. Det är sant. Det är då man lär sig den hårda vägen hur man ska hantera stora grupper med blandade intressen för dina ämnen. 

Vad gör en till en coach? En coach vet hur man lägger upp en organiserad kortsiktig- och långsiktig plan och är duktig på det man utövar. Jag leder mina adepter och elever till att nå sina mål- om mina adepter och elever är lika aktiva som jag själv, för om inte de vill och jag inte kan motivera dem så når vi ingenstans.

Jag brukar fråga mina nya elever och adepter vad de anser att en bra ledare har för kvaliteter. Jag får mycket bra och kloka svar från dem, dessa individer har ju en lång erfarenhet av lärare och har det även färskt i minnet, eftersom de lever i en skolmiljö. Sedan frågar jag dem vad som krävs av dem för att det skulle funka. De radar då också upp smarta förslag och dessa använder jag för att skapa regler av. Jag presenterar reglerna lektionen efter och eleverna är helt med på noterna: Dessa regler gäller och vi har skapat dem tillsammans. Det blir då väldigt lätt att hänvisa till reglerna så fort någon bryter mot dem och atmosfären är sådan att om en bryter mot reglerna och försöker sätta sig mot mig då jag säger till så har jag resten av adepterna med mig (om jag är bra vän med dem).

Det ingår även i min tjänst att motivera och inspirera dem. Ibland funkar det bra och ibland funkar det mindre bra, men jag vet att undervisningen kommer att funka när jag har visat dem att jag kan mitt ämne och är bra på det. Därför ska man heller inte vara blygsam med att visa vad man kan, för då ser de upp till dig och även det ger en känsla av trygghet.

Jag är ganska hård. Jag tycker inte om någon av adepterna bättre för att han eller hon är duktig i mina ämnen, men jag ogillar skarpt om någon inte anstränger sig och visar att de inte vill vara där, då får de hellre skolka. Jag tycker att alla som vill hoppa av mina ämnen och byta dem mot någonting annat borde göra det, likaväl som en person som inte vill satsa på 800 m borde byta gren. Inget kommer gratis, man får jobba för att nå dit man vill. Att vara coach och att vara adept är att vara aktiv- om en av parterna är passiv så kommer det att fallera- båda parter måste vilja. Det gör jag klart för mina adepter från början. Därför kan jag säga att jag ser mina adapter som tänkande varelser och inte som passiva mottagare.

För att vara en aktiv coach så måste jag 1) vara inspirerande, 2) förklara och visa så de förstår, 3) vara rättvis och skapa en trygg miljö, 4) lära känna personen bakom mottagaren. Det är omöjligt att göra förrän jag känner personen. Jag måste ta fram det bästa ur personen för att personen ska kunna prestera maximalt. Personen måste vara laddad, inspirerad, i form, förberedd, mentalt stabil och känna att hon vill. För skolan finns betygskriterier som vi kan basera och motivera våra val av mål. För en tränare/coach inom idrott är det annorlunda, för då måste man tillsammans med den aktive ta fram mål. Beroende på vad adaptern vill så får man sätta upp mål utifrån det. I likhet med skolans mål och betygskriterier så måste även dessa mål vara tydliga och utövaren måste förstå syftet med att göra en övning för att utföra den på bästa möjliga sätt. Annars kommer hon bara att gå in halv-hjärtat för övningen och bara vilja få det överstökat så hon kan göra någonting annat sen. Så klara, tydliga mål som man tar fram tillsammans med individen man tränar. Lyssna på adaptern, vad vill hon? Vad kan hon nu? Hur ska hon ta sig från X till Y? Du som expert tar då fram ett bra och lämpligt träningsschema och utifrån det börjar ni transporten mot era mål.

Går jag in helhjärtat för en uppgift? Definitivt. Jag tar ansvar för mina handlingar. Det är lättare ifall jag har regler att luta mig mot, då kan jag motivera varför jag agerade som jag agerade. Men jag är inte alls den som inte är kritisk mot mig själv, det är snarare en svaghet än en styrka jag har. Jag är väldigt självkritisk och anser för det mesta att saker är mitt fel, att jag kunde ha organiserat bättre, att jag kunde ha varit mera samspelad, kunde ha varit mera lyhörd, kunde ha varit lugnare etc. Inte direkt för att jag har dåligt självförtroende, men för att jag har höga krav på mig själv. Sen anser jag också att det är viktigt att man pratar om ”oss” och inte om ”ni”. Med det menar jag att man säger att ”vi ska träna på starter idag” istället för att ”ni ska träna på starter idag”. Den lilla justeringen kan öka ”vi” känslan och du som tränare gör att ni samarbetar istället för att det blir ”du kontra dem”.

Jag har grundvärderingar och grundprinciper, men är inte den som inte är öppen för förslag. Det enda jag inte tycker om är när mina elever och adepter är lata, eller när de tror att de tror att jag motarbetar dem, för så är det inte. Detta gäller främst i min roll som lärare, som coach inom en idrottsförening är de oftast redan motiverade och jag behöver då bara vara inspirerande själv och variera mina övningar för att de ska upprätthålla motivationen, förutom när jag märker att mina atleter har hamnat i en svacka. Alla hamnar i sådana av både fysiologiska och psykologiska orsaker, och alla situationer är olika. Ibland handlar det om att de inte har en balanserad livsstil, ibland handlar det om att de har gjort slut med pojk- eller flickvännen och ibland har de annat att tänka på. Det är oerhört komplext och man måste se till att vara både lyhörd och anpassningsbar som coach. Annars har jag grundprinciper som att ingen ska vara otrygg under mina lektioner och träningar. Detta förebygger man genom att i början jobba med etik och moral på ett sätt så att adepterna förstår. Jag har inget emot att jobba mycket med samarbetsövningar och tillitsövningar, ice-breakers, värderingsövningar i grupp eller ägna en vecka åt individuella samtal, eftersom detta kommer att lägga grunden till framtiden. Det brukar vara effektivt och risken att vi stöter på motstånd för att en eller flera adepter inte mår bra eller tappar vilja pga dålig stämning i gruppen minskar under säsongen. Är de mina adepter eller är jag deras coach? Det beror på vem man frågar och vem man pratar med. Jag ser oss som en enhet. Jag är visserligen deras coach, men för mig är de mina atleter. De är ingenting jag äger, men några jag tar mig an och de måste kunna lita på mig och känna sig trygga under min ledning. Jag tror att de tycker om att jag är den som bestämmer och den som fattar beslut, så för dem spelar det nog mindre roll om jag anser att de är mina atleter, så länge vi är ”vi” och inte två olika läger.

Vad vill jag och vad vill jag förmedla? Jag älskar mitt ämne och när mina adepter når sina mål tack vare mig får det mig att känna mig som någon betydelsefull. I början, innan jag känner mina adepter, är det mera själviskt. Då är det jag som får ut något av prestationer ifrån andra. Men ju mer vi lär känna varandra, ju mer mina adepter blir personer för mig, ju mer jag ser deras prestationer, deras hårda arbete, deras vilja, deras målmedvetenhet, deras resultat och deras känslor, så jumer handlar det om dem och emellertid om ”oss”. Vi är ett team, det är vi som når våra mål. Det blir omöjligt att bara bry sig om sina egna mål och vad man själv vill ju mera verkliga varelser och levande personer adepterna blir. På samma sätt är det svårt att se dem som något annat än en gestalt innan man lärt känna dem, men ju mera verklig de blir- vilket de blir med tiden, ju mer handlar det om dem, ju mer står jag i skuggan av rampljuset, och det är bara jag och mina elever och atleter som vet om vilket arbete vi lagt ner bakom framgången. Det är det jag vill: Deras prestationer och resultat är ett resultat av träning ledd av mig. Och vi ska nå långt. Vad händer om min coaching filosofi stöter på motstånd? Jag ska inte vara kaxig och säga att jag inte tar åt mig, det beror på hur mycket stöd jag har av övrig ledning och adaptorer. Jag nämde tidigare att jag är självkritisk och tar åt mig av kritik. Därför menar jag att det är mer en svaghet än en styrka att jag är självkritisk, för att jag är lite för svag för att stå emot motstånd. Men anser jag att jag har rätt, att jag själv har stadiga regler som andra har skapat att luta mig mot är det lätt att peka på reglerna och säga ”detta står jag för och så här jobbar jag”. Därför är det viktigt att man skapar regler tillsammans med elever och atleter, så att de själva har varit med att skapa regler (de som de själva kan påverka), för då är risken liten att jag stöter på motstånd av dem.

Jag är ung och har mycket att lära. Jag ser upp till rutinerade ledare, de har själva gjort misstag i sina karriärer och har mycket att lära oss nya. Ett samarbete med en rutinerad lärare eller tränare är ovärderligt, men då gäller samma principer: Både jag och han/hon måste vara samarbetsvilliga för att ett sådant utbyte ska ske. Alla har något i bagaget som man kan dela med sig av, så att lyssna på en person tar sällan skada, bara respekten är ömsesidig.