Talanger

Fan va cooool jag är som tar bort min Facebook. Eller försökte igår med hjälp av Per Lundström men det gick ju inte igenom för det första jag stötte på när jag gick in på Internet var min egen facebook-sida. Jag försöker fortfarande hitta åt intällningen för att göra det, men jag hittar inte, inte ens om jag gör som dom säger i hjälpmenyn att gå in på Kontoinställningar och trycka på Inaktivera, för det finns ingen Inaktivera-knapp. Men snart så, Drama Queens ska inte nyttja facebook, och heller inte bloggar i personligt syfte så jag lägger ner det också och återgår till till det jag gjorde så bra innan: Blogga om sport.

Snart ska jag fara och se Malå spela! Det ska bli askul, har ju inte sett dom på säkert två år! Det är ett intressant och ungt lag också, när jag kollar på spelarpresentationen tänker jag ”men vaddå, han är ju liten…” men det sjuka är ju att han som är så liten för att han är 90-talist, eller för att jag minns han från när jag praoade på barnskolan då jag själv gick i 8:an, har ju faktiskt börjat nå 20-sträcket… helt galet! Framförallt ska det bli kul att se Fredrik Johansson spela. 16 år gammal och har redan varit med i U-landslagsuttagningar, som tydligen gick ganska bra också. Han har blivit så enormt lik sin storebror också, som också var väldigt talangfull när han var yngre, och folk har ju pratat så bra om honom! Har aldrig sett honom spela i A-laget så det ser jag mycket fram emot.

Sen får man väl se till att göra nåt själv också fastän magen krånglar. Sjukgymnasterna på idrottsmedicin i Umeå förra sa förra året att det är näst intill aldrig som man rekommenderar permanent vila, det är om man är underviktig och man behöver lägga på sig extrakilon. Och självklart om man är sjuk, men jamenar nåt måste man väl kunna göra. Så man inte förtvinar helt.

Man kan inte alltid styra

Efter veckan från helvetet då jag inte visste hur jag skulle komma tillbaka helskinnad mår jag bättre. Psykiskt alltså. Med magen mår jag sämre…

Idag har jag nog lyckats med det jag är den sista med att göra: Förlåta mig själv. Och det är mycket tack vare min pappa som har stått vid min sida trots att jag har gråtit dag ut och dag in i ungefär 10 dagar. Det är INTE nån annans fel än mitt vill jag vara tydlig med att säga nu. Det är ingen som har gjort nåt för att aktivt vilja såra mig,  det är jag så duktig på att göra själv. Lilla fröken Drama Queen…

Frågan jag nu ställer mig är Hur reparerar jag de skador jag har åstadkommit, särskilt när det gäller relationer till människor som jag tycker om men som jag har sårat, fått att inte lita på mig, inte längre tycker om mig. Och svaret på den frågan är att det gör jag inte för det är inte i min makt.. som pappa säger, man kan inte äga en annan människa. Alla har en egen vilja. Men man måste stå på egna ben och fortsätta sitt liv ändå, lära sig från de fruktansvärda misstagen man har begått och ta med sig det för framtiden. Nu måste jag lära mig en sak som kanske andra kan hantera: Sorg och separation… och jag måste bli säkrare på mig själv och inse att det kanske inte har med mig att göra, inte allt i alla fall. Däremot tycker jag att man måste vara så pass ödmjuk att man inser att man har gjort fel, men det får inte gå till överdrift som det har gjort för mig. Att hata sig själv gör det bara svårare. Och för fler personer än man själv tror, min pappa och mina systrar till exempel. Och för min mamma som inte visste hur hon skulle bete sig.

Dåligt samvete får man leva med, men ber man om ursäkt går det över och man kan börja leva igen. Det har jag gjort och jag tror att den har blivit godkänd. Jag önskar er alla allt gott i livet, och även om ni inte tycker att jag är en särskilt klyftig person (vilket jag bitvis kan hålla med om, inte om jag ska vara som jag har varit nu) så tycker jag att ni som jag har lärt känna i Ljusne är det allihopa, på ett eller annat sätt.

Sköt om er!
/Meg