Åt fanders med alltihopa

Det känns som titeln. Tränaren ringde 45 minuter innan samling och frågade om jag kunde stå i mål. Jag kunde ha tackat nej till det så jag ska absolut inte skylla på Roffe att jag stod i mål, för jag valde att tacka ja. Trots att jag 1. aldrig har stått i mål i hela mitt liv och 2. hade sträckt lårmuskeln. Hade jag absolut inte kunnat gå med låret så hade jag tackat nej, för det skulle ju inte funka isåfall. Jag tyckte ändå att det kändes nog bra i låret för att chansa och hoppas på att jag höll.

Men det räckte egentligen bara med att göra ett eller två utrus i första halvlek för att få tillbaka känningarna igen. Så i andra halvlek då jag gjorde (en värdelös) utrusning igen så small det och då kunde varken låret eller tjurskallen bita ihop längre. Så Melinda fick hoppa in för mig- så hade vi inga avbytare längre. Bra!

Första halvlek gjorde laget en enorm insats!! Gud så bra dom spelade (utespelarna alltså), styrde spelet, oerhört strukturerat och Stugsund orkade knappt när de skulle anfalla. Det såg så bra ut från målet där jag stod! Fast i andra kollapsade det totalt. Det kan ha att göra med att Stugsund hade en massa avbytare och det hade inte vi. Och vi hade inte ens en ordentlig målvakt. Så vi tappade 4-0 till 4-4… galet.

Och mitt lår då… jag blir inte arg för att jag ställde upp och stå, men jag blir arg för att jag inte sa till tidigare, redan när jag fick känningar i låret igen. Nu blir jag ju borta ännu längre! Fy vad ledsen man blir. Det är nog ungefär så jag känner. Jag blir inte arg längre, jag blir mest bara ledsen.