Taggar match!!

Det var en lugn träning idag och alla övningar (utom nickövningarna) kändes bra idag. Fast det var kanske för att vi inte spelade för såhär är det: Dessa två träningar som jag nu genomfört sedan låret började kännas ok så har alla övningar och tekniken kännts som den sitter bra och precis där den ska. Men när det kommer till spelet är jag fortfarande förvirrad, Roffe vill att vi spelar precis tvärtom som jag är inskolad att spela! Jag var kantspelare och på den tiden var det viktigt att bredda och att alltid finnas spelabar på kanten, medans man (lite smartare) i detta lag tycker att man kommer in i banan när man är på kanten ifall spelet är på andra sidan. Sammasak vid ut- och insparkar, att man kanske hellre springer på djupet och på ytan istället för att springa och möta bollen- PRECIS TVÄRTOM från det sättet som jag är skolad på!

Fast det är väl inte alltid man ska göra så heller, det får man ju känna efter. Min poäng är att tekniken sitter där hos mig, jag är inte bollrädd och jag kan ta emot och leverera en boll. Men jag måste delta på fler träningar för att förstå spelet som de spelar. Sen är det ju det där med konditionen och mjölksyran… inte att leka med alltså!

Låret känns bättre men konditionen suger fortfarande

Vi spelade brännboll mot 9:orna idag. Vi förlorade men för mig kändes det som en vinst för jag kunde springa utan att det gjorde ont! Det där lårskyddet jag fick av Roffe är bra, jag hade underskattat sånna skydd förrut =)

Så jag gick på träningen och hoppades att det skulle kännas bra, och det gjorde det! Iallafall i början då vi gjorde teknik- och passningsövningar och då vi även sprang litegrann. Jag kände ingenting!

Sen började vi spela då och på slutet så kände jag att jag blev väldigt trött i muskeln, men annars var det inte muskeln som var problemet: Jag orkar inte! Jag vet inte om det är konditionen direkt, utan det är att jag inte klarar av mjölksyran som bildas i musklerna. Och då tappar jag allt, jag orkar inte ta löpningar, orkar inte stå emot och sätta emot och det slutar med att jag inte hinner med och då ger jag upp. Fotbollen känns bra när jag gör övningar för tekniken finns väl där. Men när vi spelar och jag blir trött så faller mitt spel direkt.

Slutsats av det här: Det är bara å far ut å kut!! Gärna i nån laktatbildande backe.

Ara Abrahamian på Nyhetsmorgon 9/6

Det är rasistvecka på TV4 och de pratar om idrottens betydelse för detta. Brottaren Ara Abrahamian var där och han berättade att han kom till Sverige när han var 19 och hur han fick försöka komma över en tröskel som skulle innebära att han som ny skulle bli accepterad i idrotten och i det svenska samhället. När man som han satsade internationellt så var han tvungen att försöka ta sig över den tröskeln vilket kunde vara tufft och han tror att det finns en hel del som inte orkar komma över den.

Så fantastiskt bra sagt! Jag kan inte påstå att det har varit svårt för mig att komma in i Ljusne sen jag började hänga med lite människor. Men som ny måste man integrera sig och det finns folk som gillar att sprida rykten om en märker jag. Så även om jag blivit väl mottagen i fotbollslaget och av de allra flesta vars väg jag korsat i samhället, så finns det ändå en gräns som jag måste komma över och jag har mött på visst motstånd. Men det är så viktigt att man inte flyr! Det blir bättre tillslut, särskilt eftersom det finns dom som vill en väl. Försök se det positiva i det som händer för det finns en hel del sånt i livet också =)

Fotboll är en sport med understöd

Jaha, så fick man stå i mål igen, fastän jag sa att förra gången var första och sista. Jag skulle vilja säga att detta är sista gången också, men det verkar som att ordinarie målvakt inte kan stå förrän efter midsommar… jag känner mig själv och jag vet att om Roffe ber mig stå i mål och det verkligen inte finns nån annan att få tag på så kommer jag att ställa mig. Fastän jag är skadad och jag själv tycker att jag suger.

Igår var jag lite halv-förbannad påväg till samling för att jag var så säker på att låret skulle åka på en smäll igen och att läkningen skulle skjutas upp ännu en gång. Men den här gången fegade jag lite mera, gjorde inga snabba utrusningar utan lät försvaret fixa det mesta. Jag agerade ju! Det måste man göra. Men inte på samma sätt som mot Stugsund. Men om man säger såhär: Jag behövde inte göra så mycket för backlinjen var enormt duktig! Ida på vänsterbacken imponerade grymt på mig. Varje gång en boll kom på den kanten så kände jag mig lugn för jag visste att hon skulle fixa situationen. Och det var inte en enda gång som det kom ett inlägg från den kanten!

Det var klapp-klapp fotboll från Wallviks sida. Ett och två tillslag, sprang på ytor, passade i djupled, hjälpte varandra snabbt och smidigt och vi var betydligt bättre än snyggt klädda Hudik 2! Jag läste sen i kuriren att Hudik endast lyckades skapa ett farligt läge som de fick på mål, men ärligt talat vet jag inte vilken situation det var… förmodligen den då de skjöt mitt på mig. Och det var kanske inte sådär jättefarligt måste jag säga!

Nämen en väldigt fin insats i Wallvik, igen! Och denna gången höll det hela matchen, vinst 1-0! Jag blev enormt spelsugen ska jag säga!

Fotboll och hur det gör en lite gladare igen

När jag mår dåligt psykiskt så är det absolut mest effektiva sättet att må bra igen att träna- då för frisläppningen av endorfiner. Men sen jag började spela med Wallvik ger det mig så otroligt mycket mera att gå på träningarna eftersom det också handlar om vänskap och att tillhöra ett lag. När jag var liten tyckte jag att ”ensam är stark” var ett bra ordspråk men flera individer tillsammans blir oerhört starkt! Det har varit turbulent för mig den senaste tiden, bl.a. ett falskt rykte, sträckningen i låret och nåt som jag inte är riktigt säker på hur han menar, men jag får nog lov att ta det som en dumpning. Och allt inom loppet på 3 dagar. Men det kan bara bli bättre, särskilt när jag får vara med Wallvik-gänget! Och även med dårarna i det gula huset tvärs över gatan =P Nu kan jag ju inte träna så mycket pga sträckningen men jag gör vad jag kan och jag går dit så blir det bra. Inget dåligt kan komma av att spela fotboll! Inget som iallafall inte har nåt bra i sig också..

Åt fanders med alltihopa

Det känns som titeln. Tränaren ringde 45 minuter innan samling och frågade om jag kunde stå i mål. Jag kunde ha tackat nej till det så jag ska absolut inte skylla på Roffe att jag stod i mål, för jag valde att tacka ja. Trots att jag 1. aldrig har stått i mål i hela mitt liv och 2. hade sträckt lårmuskeln. Hade jag absolut inte kunnat gå med låret så hade jag tackat nej, för det skulle ju inte funka isåfall. Jag tyckte ändå att det kändes nog bra i låret för att chansa och hoppas på att jag höll.

Men det räckte egentligen bara med att göra ett eller två utrus i första halvlek för att få tillbaka känningarna igen. Så i andra halvlek då jag gjorde (en värdelös) utrusning igen så small det och då kunde varken låret eller tjurskallen bita ihop längre. Så Melinda fick hoppa in för mig- så hade vi inga avbytare längre. Bra!

Första halvlek gjorde laget en enorm insats!! Gud så bra dom spelade (utespelarna alltså), styrde spelet, oerhört strukturerat och Stugsund orkade knappt när de skulle anfalla. Det såg så bra ut från målet där jag stod! Fast i andra kollapsade det totalt. Det kan ha att göra med att Stugsund hade en massa avbytare och det hade inte vi. Och vi hade inte ens en ordentlig målvakt. Så vi tappade 4-0 till 4-4… galet.

Och mitt lår då… jag blir inte arg för att jag ställde upp och stå, men jag blir arg för att jag inte sa till tidigare, redan när jag fick känningar i låret igen. Nu blir jag ju borta ännu längre! Fy vad ledsen man blir. Det är nog ungefär så jag känner. Jag blir inte arg längre, jag blir mest bara ledsen.