Jag lägger ner, orkar inte se skiten

Jag tycker om mitt liv, i alla fall när jag är med mina kompisar, när jag jobbar och när jag spelar fotboll. Men det har varit jobbigt av olika anledningar i sommar, så jag satt och tänkte på allt som bidrar till tråkiga öden i mitt liv och vad det beror på. En sak är denna blogg, vad i hela världen ska jag med en blogg till nu när jag inte längre bloggar om idrottsmedicin??! Väx upp Maggi, VÄX UPP!! Så jag lägger ner den, det var kul så länge den uppfyllde sitt syfte.

Målgest

Varför kasta den här bloggen i fejjan på folk?? Jag har ju hela tiden lagt upp nya inlägg på facebook, men det är bara för att det är så kul att se staplarna på statistiken! Då får man typ 70 läsare på en dag när man annars får kanske 20. Men då skriver jag ju mest bara dynga som inte har med nån annans intresse att göra än mitt eget. Den här bloggen är frivillig och den ska handla om sport!! Inte om mitt privatliv för vem i hela världen är intresserad av det?! Så jag ska sluta vara så ytlig och lägga upp på facebook och hittar man så hittar man.

Var och såg Nila spela igår och där finns det ju en och annan intressant spelare, exempelvis Adam Lindblom! Hur gammal är han, 15? Och vass som en nyvessad penna, dröjer nog inte länge innan man ser honom i A-laget. Han hade några riktigt roliga målgester för sig då han i Nadia Comanecci stil (som Krister skrev på svenskafans.com) flippade runt utan händer. Det påminde mig om en målgest jag såg för ett par år sen nu! Inte för att det är likt Adams målgester men den var bara rolig!

Mördarspermier

Jag lyssnade på Krister i P3 i dag då en man ringde in och berättade att en viss procent av mannens spermier har som uppgift att hitta åt och mörda ev. andra mäns spermier, som en form av överlevnad och att det är Du som ska reproducera. Vidare förklarade han att denna procentsats beror på hur svartsjuk mannen är. Och det är ju logiskt eftersom psykologin påverkar fysiologin och tillstånd som svartsjuka, stress, depression, glädje osv avsöndrar ämnen i kroppen som i sin tur påverkar exempelvis fertilitet.

Det var bara så lustigt =)

Talanger

Fan va cooool jag är som tar bort min Facebook. Eller försökte igår med hjälp av Per Lundström men det gick ju inte igenom för det första jag stötte på när jag gick in på Internet var min egen facebook-sida. Jag försöker fortfarande hitta åt intällningen för att göra det, men jag hittar inte, inte ens om jag gör som dom säger i hjälpmenyn att gå in på Kontoinställningar och trycka på Inaktivera, för det finns ingen Inaktivera-knapp. Men snart så, Drama Queens ska inte nyttja facebook, och heller inte bloggar i personligt syfte så jag lägger ner det också och återgår till till det jag gjorde så bra innan: Blogga om sport.

Snart ska jag fara och se Malå spela! Det ska bli askul, har ju inte sett dom på säkert två år! Det är ett intressant och ungt lag också, när jag kollar på spelarpresentationen tänker jag “men vaddå, han är ju liten…” men det sjuka är ju att han som är så liten för att han är 90-talist, eller för att jag minns han från när jag praoade på barnskolan då jag själv gick i 8:an, har ju faktiskt börjat nå 20-sträcket… helt galet! Framförallt ska det bli kul att se Fredrik Johansson spela. 16 år gammal och har redan varit med i U-landslagsuttagningar, som tydligen gick ganska bra också. Han har blivit så enormt lik sin storebror också, som också var väldigt talangfull när han var yngre, och folk har ju pratat så bra om honom! Har aldrig sett honom spela i A-laget så det ser jag mycket fram emot.

Sen får man väl se till att göra nåt själv också fastän magen krånglar. Sjukgymnasterna på idrottsmedicin i Umeå förra sa förra året att det är näst intill aldrig som man rekommenderar permanent vila, det är om man är underviktig och man behöver lägga på sig extrakilon. Och självklart om man är sjuk, men jamenar nåt måste man väl kunna göra. Så man inte förtvinar helt.

Man kan inte alltid styra

Efter veckan från helvetet då jag inte visste hur jag skulle komma tillbaka helskinnad mår jag bättre. Psykiskt alltså. Med magen mår jag sämre…

Idag har jag nog lyckats med det jag är den sista med att göra: Förlåta mig själv. Och det är mycket tack vare min pappa som har stått vid min sida trots att jag har gråtit dag ut och dag in i ungefär 10 dagar. Det är INTE nån annans fel än mitt vill jag vara tydlig med att säga nu. Det är ingen som har gjort nåt för att aktivt vilja såra mig,  det är jag så duktig på att göra själv. Lilla fröken Drama Queen…

Frågan jag nu ställer mig är Hur reparerar jag de skador jag har åstadkommit, särskilt när det gäller relationer till människor som jag tycker om men som jag har sårat, fått att inte lita på mig, inte längre tycker om mig. Och svaret på den frågan är att det gör jag inte för det är inte i min makt.. som pappa säger, man kan inte äga en annan människa. Alla har en egen vilja. Men man måste stå på egna ben och fortsätta sitt liv ändå, lära sig från de fruktansvärda misstagen man har begått och ta med sig det för framtiden. Nu måste jag lära mig en sak som kanske andra kan hantera: Sorg och separation… och jag måste bli säkrare på mig själv och inse att det kanske inte har med mig att göra, inte allt i alla fall. Däremot tycker jag att man måste vara så pass ödmjuk att man inser att man har gjort fel, men det får inte gå till överdrift som det har gjort för mig. Att hata sig själv gör det bara svårare. Och för fler personer än man själv tror, min pappa och mina systrar till exempel. Och för min mamma som inte visste hur hon skulle bete sig.

Dåligt samvete får man leva med, men ber man om ursäkt går det över och man kan börja leva igen. Det har jag gjort och jag tror att den har blivit godkänd. Jag önskar er alla allt gott i livet, och även om ni inte tycker att jag är en särskilt klyftig person (vilket jag bitvis kan hålla med om, inte om jag ska vara som jag har varit nu) så tycker jag att ni som jag har lärt känna i Ljusne är det allihopa, på ett eller annat sätt.

Sköt om er!
/Meg

Taggar match!!

Det var en lugn träning idag och alla övningar (utom nickövningarna) kändes bra idag. Fast det var kanske för att vi inte spelade för såhär är det: Dessa två träningar som jag nu genomfört sedan låret började kännas ok så har alla övningar och tekniken kännts som den sitter bra och precis där den ska. Men när det kommer till spelet är jag fortfarande förvirrad, Roffe vill att vi spelar precis tvärtom som jag är inskolad att spela! Jag var kantspelare och på den tiden var det viktigt att bredda och att alltid finnas spelabar på kanten, medans man (lite smartare) i detta lag tycker att man kommer in i banan när man är på kanten ifall spelet är på andra sidan. Sammasak vid ut- och insparkar, att man kanske hellre springer på djupet och på ytan istället för att springa och möta bollen- PRECIS TVÄRTOM från det sättet som jag är skolad på!

Fast det är väl inte alltid man ska göra så heller, det får man ju känna efter. Min poäng är att tekniken sitter där hos mig, jag är inte bollrädd och jag kan ta emot och leverera en boll. Men jag måste delta på fler träningar för att förstå spelet som de spelar. Sen är det ju det där med konditionen och mjölksyran… inte att leka med alltså!

Låret känns bättre men konditionen suger fortfarande

Vi spelade brännboll mot 9:orna idag. Vi förlorade men för mig kändes det som en vinst för jag kunde springa utan att det gjorde ont! Det där lårskyddet jag fick av Roffe är bra, jag hade underskattat sånna skydd förrut =)

Så jag gick på träningen och hoppades att det skulle kännas bra, och det gjorde det! Iallafall i början då vi gjorde teknik- och passningsövningar och då vi även sprang litegrann. Jag kände ingenting!

Sen började vi spela då och på slutet så kände jag att jag blev väldigt trött i muskeln, men annars var det inte muskeln som var problemet: Jag orkar inte! Jag vet inte om det är konditionen direkt, utan det är att jag inte klarar av mjölksyran som bildas i musklerna. Och då tappar jag allt, jag orkar inte ta löpningar, orkar inte stå emot och sätta emot och det slutar med att jag inte hinner med och då ger jag upp. Fotbollen känns bra när jag gör övningar för tekniken finns väl där. Men när vi spelar och jag blir trött så faller mitt spel direkt.

Slutsats av det här: Det är bara å far ut å kut!! Gärna i nån laktatbildande backe.

Ara Abrahamian på Nyhetsmorgon 9/6

Det är rasistvecka på TV4 och de pratar om idrottens betydelse för detta. Brottaren Ara Abrahamian var där och han berättade att han kom till Sverige när han var 19 och hur han fick försöka komma över en tröskel som skulle innebära att han som ny skulle bli accepterad i idrotten och i det svenska samhället. När man som han satsade internationellt så var han tvungen att försöka ta sig över den tröskeln vilket kunde vara tufft och han tror att det finns en hel del som inte orkar komma över den.

Så fantastiskt bra sagt! Jag kan inte påstå att det har varit svårt för mig att komma in i Ljusne sen jag började hänga med lite människor. Men som ny måste man integrera sig och det finns folk som gillar att sprida rykten om en märker jag. Så även om jag blivit väl mottagen i fotbollslaget och av de allra flesta vars väg jag korsat i samhället, så finns det ändå en gräns som jag måste komma över och jag har mött på visst motstånd. Men det är så viktigt att man inte flyr! Det blir bättre tillslut, särskilt eftersom det finns dom som vill en väl. Försök se det positiva i det som händer för det finns en hel del sånt i livet också =)

Fotboll är en sport med understöd

Jaha, så fick man stå i mål igen, fastän jag sa att förra gången var första och sista. Jag skulle vilja säga att detta är sista gången också, men det verkar som att ordinarie målvakt inte kan stå förrän efter midsommar… jag känner mig själv och jag vet att om Roffe ber mig stå i mål och det verkligen inte finns nån annan att få tag på så kommer jag att ställa mig. Fastän jag är skadad och jag själv tycker att jag suger.

Igår var jag lite halv-förbannad påväg till samling för att jag var så säker på att låret skulle åka på en smäll igen och att läkningen skulle skjutas upp ännu en gång. Men den här gången fegade jag lite mera, gjorde inga snabba utrusningar utan lät försvaret fixa det mesta. Jag agerade ju! Det måste man göra. Men inte på samma sätt som mot Stugsund. Men om man säger såhär: Jag behövde inte göra så mycket för backlinjen var enormt duktig! Ida på vänsterbacken imponerade grymt på mig. Varje gång en boll kom på den kanten så kände jag mig lugn för jag visste att hon skulle fixa situationen. Och det var inte en enda gång som det kom ett inlägg från den kanten!

Det var klapp-klapp fotboll från Wallviks sida. Ett och två tillslag, sprang på ytor, passade i djupled, hjälpte varandra snabbt och smidigt och vi var betydligt bättre än snyggt klädda Hudik 2! Jag läste sen i kuriren att Hudik endast lyckades skapa ett farligt läge som de fick på mål, men ärligt talat vet jag inte vilken situation det var… förmodligen den då de skjöt mitt på mig. Och det var kanske inte sådär jättefarligt måste jag säga!

Nämen en väldigt fin insats i Wallvik, igen! Och denna gången höll det hela matchen, vinst 1-0! Jag blev enormt spelsugen ska jag säga!

Fotboll och hur det gör en lite gladare igen

När jag mår dåligt psykiskt så är det absolut mest effektiva sättet att må bra igen att träna- då för frisläppningen av endorfiner. Men sen jag började spela med Wallvik ger det mig så otroligt mycket mera att gå på träningarna eftersom det också handlar om vänskap och att tillhöra ett lag. När jag var liten tyckte jag att “ensam är stark” var ett bra ordspråk men flera individer tillsammans blir oerhört starkt! Det har varit turbulent för mig den senaste tiden, bl.a. ett falskt rykte, sträckningen i låret och nåt som jag inte är riktigt säker på hur han menar, men jag får nog lov att ta det som en dumpning. Och allt inom loppet på 3 dagar. Men det kan bara bli bättre, särskilt när jag får vara med Wallvik-gänget! Och även med dårarna i det gula huset tvärs över gatan =P Nu kan jag ju inte träna så mycket pga sträckningen men jag gör vad jag kan och jag går dit så blir det bra. Inget dåligt kan komma av att spela fotboll! Inget som iallafall inte har nåt bra i sig också..